36

Om ensamheten.

När man är van att leva med någon och plötsligt bli ensam är en väldig omställning. När det händer saker, när man gör något, så går det bra men så fort du blir själv smyger sig ensamheten och alla dessa tankar på.

Rädslan för vad som kommer hända men också nyfikenheten på framtiden.

Man blir kluven, så jäkla kluven, när man tillåts att umgås med sina tankar.

Just nu är det vänner som räddar mig men även dem har ett eget liv att ta hand om så jag måste försöka sortera alla tankar, försöka få ordning i detta kaos.

35

Livet som det borde vara! 

Att leva ensam efter sina egna villkor är en sån stor omställning efter att ha levt tillsammans med någon i över 3 år. Det är konstigt (men så skönt) att kunna göra det man vill och känner för. 

Idag känner jag hur ensam jag varit, hur trist det varit att inte ha ansträngt sig för sina vänner. Men nu finns dem där, de bästa vännerna man kan ha!

Jag kan inte vara mer tacksam för att dem funnits där trots att jag inte gett dem den tid man måste ge sina vänner.

Helt fantastiska är dem!

Jag har så roligt nu. Skrattar mest hela tiden och mår så bra! 

Självklart kommer det stunder då jag måste stanna upp, tänka, sakna och vara lite ledsen men jag låter det inte sänka mig som jag gjorde förut!

Jag sitter inte i timtal och grubblar längre.

34

Om livet i allmänhet.

Som ni läst och säkert förstått har jag valt att lämna en stor del av mitt liv och nu står jag här, bara jag, så glad att jag tog rätt beslut och nu har jag äntligen hittat tillbaka till mig själv.

En stor fråga jag har är varför kvinnor alltid ska överanalysera, kritisera sig själva och alltid tro att saker kommer förändras till de bättre.

Varför ska vi kvinnor plåga oss själva?

Varför ser vi inte annorlunda på livet? 

Vi måste lära oss att njuta av livet, ha roligt och tänka på oss själva.

Vi förtjänar också att må bra.

Hädanefter tänker jag jobba med mig själv varje dag. Jag tänker låta mig själv leva som jag vill, inte vara någon jobbig "typisk kvinna". 

Den typiska kvinnan då.

Det ska argumenteras, analyseras och vi ska alltid bli upprörda över skitsaker.

Skit i om han inte hör av sig, skit i om han inte gör allt du ber om. Lev för dig själv, det är ditt liv!

33

Ibland tar livet en rejäl vändning. Det är som om någon tar tag i dig, ruskar dig och vrålar "skärp dig!". 

Jag skärpte mig, funderade och kom fram till ett beslut.

Jag har valt att få vidare, satsa på mig själv. Även fast jag ligger här 02.16 och skriver och gråter om vart annat så tänker jag vara stark. Jag måste hålla mig stark nu. Jag får inte falla i bitar. Får-inte.

Nu står jag här, hela världen har öppnat sig. Vad ska jag göra nu? Vilken väg, vilket äventyr, ska jag utmana?

Först allt praktiskt, tackar Gud för att vi är vänner, sen äventyr.

Är så otroligt tacksam och glad att jag har min familj och mina fina underbara vänner! Även fast jag skjutit vännerna år sidan så har jag love-bombats efter detta. 

Hur skulle jag överleva, vart skulle jag ta vägen? Jag är så glad att jag inte står här ensam med mina saker i en påse!

Och jag är tacksam! 

Tacksam för 3,5 år med en sån fin kille.. En kille som avgudat mig och gjort mig både så lycklig och så arg!

Med en familj som välkomnat mig med öppna armar från första början.

Ibland växer man isär och min högsta önskan är att vi ska träffas en annan tid då vi vuxit ikapp och är helt 110% redo för varandra. Jag har alltid sagt att han ska bli far till mina barn och det vill jag fortfarande.

Nu står jag inför en sjuk förändring. 

Helt galet.